Minnesord
Direktör Kjell Ehrenstråhle, Bjärred, har avlidit i en ålder av 84 år. Han sörjs närmast av hustrun Ragna, två söner, Henrik och David, och en dotter, Sofia, med resp. familjer.
Utan förvarning kom beskedet: Kjell Ehrenstråhle är död. Tragedi för familjen, förstås, men stor förlust också för oss i Västgöta gille i Malmö. Ty i Västgöta gille var Kjell tongivande.
Och Västgöta gille i Malmö, vad är det? Jo, en sammanslutning av västgötasöner i förskingringen. Gillet är anrikt, det bildades redan 1890. Den nuvarande åldermannen för Västgöta gille, Lars Karlsson, har bett mig skriva några ord till minne av Kjell. Det finns en viss logik i denna begäran eftersom Kjell och jag under en följd av år stod i ledningen för Västgöta gille, han som biträdande ålderman, jag som ålderman. Vi kom att samarbeta väl, vilket också ledde till personlig vänskap.
Kjell hade tyskt påbrå och var av födseln adelsman. Genom sitt nobla sätt att vara levde han upp till adelsmannens klassiska ideal, ”Chevalier sans peur et sans reproche” (”Riddare utan fruktan och tadel”). Sin respekt för andra människor visade han genom sin aldrig sviktande vänlighet. Mer än de flesta förtjänade han epitetet ”hedersman”; han spred glans över hela Västgöta Gille.
Född och uppvuxen i Trollhättan utvecklade Kjell ett livslångt intresse för sjöfart; att själv bli fartygskapten hägrade länge. Men yrkesvalet blev juridiken. Som bolagsjurist inom olika svenska företag, enkannerligen cementindustrin, Euroc etcetera, kom han att tjäna det svenska näringslivet väl.
Och med ett klassiskt bildningsideal grundat i latingymnasiet i Trollhättan förblev han under hela sitt liv en trogen bärare av kultur och humaniora. Dit hörde eget konstnärskap; han var en skicklig akvarellist.
Av Kjells vittra intressen drog Västgöta gille i Malmö maximal nytta. Med beteckningen ”bard”, ett gammaldags uttryck för episk diktare, brukade jag sammanfatta Kjells utpräglade begåvning för ord, både skrivna och muntliga.
I otaliga sammanhang förhöjdes stämningen genom Kjells finurliga diktarförmåga; han behärskade versmått, meter och rim. I sångtexter till gillets gemensamma utflykter var Kjell – och detta i likhet med Richard Wagner före honom – både librettist och musiksättare. Kjells frågesporter var också synnerligen uppskattade.
Hur tackar man bäst en gillesbroder för sådana tjänster? Vi kan vända oss till de abrahamitiska religionerna; de har var sin formel för att ta farväl av en avliden. ”Requiescat in pace” (förkortat RIP), ”Vila i frid”, säger kristendomen. ”RaHimahu llaah”, ”Må Gud vara honom nådig”, säger islam. ”Zikrono li-vrakha”, ”Hans minne till välsignelse”, säger judendomen. Säg, är inte den sistnämnda formeln den mest trösterika: Kjells minne till välsignelse!